Ulf Christiansson, rockbandet "Jerusalem" och Livets Ord

02.06.2014 08:02

- Min historia

 

Svensk text under bilden      Norsk tekst Uffe Jerusalem og Livets Ord.doc

Se bildkavalkad från konserten i Göteborg här

Bild: JERUSALEM konsert i Göteborg 31.05.14

Följ med på en tillbakablick till det glada 80-talet. Jag var tonåring på 80-talet, då Ulf Christiansson i "Jerusalem" hade släppt LP skivorrna "Volym 1", "Volym 2" och "Krigsman" . Härliga texter insvept i energiska rocktoner var som balsam för mig, en kristen pojke i tidiga tonåren. Mitt i en övergångsperiod mellan barndom och ungdom var detta det språket som passade mig, och det var en stor hjälp för att forma min bild av Gud som en god Far. Att Gud blev människa, det att Jesus avklädde sig sin jämlikhet med Gud och blev människa som oss. Han som blev Guds offer - till vår frälsning. Genom Uffes texter fick jag en tydlig evangelisk förståelse, där innehållet i budskapet var både balsam och salt, och att jag också ville respondera i tro på Guds kärlek. Tidigt märkte man en hel del yttre och lagisk religiositet, som för mig, absolut inte lockade mig. Jag minns att jag ofta tänkte och sa under den kritiska 12 och 15 år åldern : "jag har absolut ingenting emot dig Jesus. Du är min personliga vän. Det är det kristna-religiösa system som jag inte kan identifiera mig med". Jag hade redan som liten pojke gjort en deal med Gud, att han alltid skulle vara min Fader och Jesus min frälsare. Så är det än i dag, och resten av livet.


 
Det var under denna första tonårstid att Jerusalems otaliga konserter, och dessa tre nämnda LP-skivor hade en stor funktion som andlig mat. Evangeliet och Ordet förmedlades in i en sökande själ, på ett sätt som tyvärr pingst tanterna med flätat hår och hatt inte hade lyckats med. Uffe lyckades fånga min uppmärksamhet emot Jesus som bara några få i den traditionella församlingsmiljön hade lyckats med. Självklart fanns det människor som kunde förmedla budskapet till oss. Framför allt var mina föräldrar mycket goda ambassadörer. En annan var min barndoms söndagsskollärare Frank, och mina morföräldrar. Några karismatiska pingstpredikanter hade också gett mig aptit för vad Bibeln har att säga mig. Jag tänker på Arne Bakken, Leif Holstad, John Brandstöm, Arild Edvardsen och Åge Åleskjær. Åleskjær och Edvardsen, hade jag hört många gånger i Sarons dal, under min barndom. De representerade andlig mat på ett begripligt sätt.

Hur som helst, för en ungdom, den kommunikationsförmåga Uffe och "Jerusalem" hade på oss tonåringar var enorm. Jag överdriver inte när jag säger att Jerusalems inflytande inspirerade den kristna ungdomsmiljön på min hemort, på landsbygden utanför Lillestrøm. Många med mig i kyrkan där jag växte upp, hade samma erfarenhet när det kommer till rockgruppen Jerusalems positiva inverkan på deras ungdom och deras andliga liv. Jag skulle vilja påstå att "Jerusalem" inflytande på unga kristna var en bidragande faktor till att minst tre kristna rockband etablerades i min hembygd på 80-talet. Jag tänkte på "Fireplace", "Framover" och "Marathon". Dessa rockband gjorde verkligen evangeliet känt blant ungdomar runt Stor-Oslo.

Bilder: Det norska rockbandet FIREPLACE från 80 talet
 
I miljön runt "Fireplace", som jag kännde bäst, var säkert 60-80 kristna ungdomar ivriga att nå ut med det enkla evangeliet till sina jämnåriga. Vi pratar om en liten landsbygdskommun. En mängd av konserter arrangerades, med avsikt att nå ut. Det var både "Fireplace" och "Jerusalem" konserter ett viktigt verktyg bland ungdomarna. En gång i högstadiet minns jag att vi satte upp en Jerusalem - affisch med information om att det skulle vara Jerusalem konsert på Folkets hus i Oslo. Jag tror det var närmare 15 elever som följde med de 6 milen inn till Oslo i 1983. Dessa var våra klasskamrater med icke-kristen bakgrund. Efteråt var det några som kunde berätta att de sa ja till Uffes frälsningsinbjudan. Jag överdriver inte om jag säger att genom den miljön runt "Fireplace" - under en 5-årsperiod, blev minst 25-35 frälst som ett resultat av kristen rockmusik som verktyg. Det kan mycket väl ha varit flera (Randi Ishoel, frun till Mats Ola, var en av dessa).


 
Du förstår säkert att rockgruppen "Jerusalem" på 80-talet blev en slags vägvisare för unga skandinaviska kristna som mig. Ulf var nästan en "pastor" typ för oss utan att kanske ens veta om det. Jesus och evangeliet var det centrala för Jerusalem. Så när "Fireplace", jag tror det var 1984, skulle spela på nordisk festival i Vårgårda med Jerusalem som en huvudatraktion, var det inte bara på grund av rockn roll, utan det var något mer - Jesus var i centrum".
 
Det var där på Nordisk festival jag för första gång hörde Ulf Ekman predika. Festivalen var en blandning av rockband, artister och predikanter. Festivalen var ett initiativ av bl.a. John Brandström och Uffe Christiansson. Den talaren som gjorde störst intryck på mig var Kjell Haltorp. Han predikade om att vi alla är ett i Kristus, vi som tror. Enkel men viktig lärdom. Sedan dess har kristen enhet bland oss troende över samfundsgränserna, varit självklart för mig. Året därpå, 1985, beslutade "Jerusalem" sig för att gå på Livets Ord bibelskola.


 
Rockbandet "Fireplace" hade stor respekt för "Jerusalem", så när Uffe Christiansson rekommenderad bibelskolan i Uppsala införför kristna rockmusiker runt Skandinavien, var ”Fireplace” inget undantag. Jag minns Uffe kom till Norge och predikade i vår lokala kyrka, efter sitt år på bibelskola i Uppsala. Uffe värkade tänd och uppslukad av detta att värva folk till bibelskolan. Det var många rockband som lade ner verksamheten för att gå bibelskolan i Uppsala på 80-talet och början av 90-talet. Vi pratar om band som Jerusalem, Leviticus, Fireplace, Marathon, Nehemja. Och på 90-talet - band medlemmar från ”Walk on Water” och ”Charizma” .. för att nämna några. Det fanns säkert flera, om inte så profilerade. Jag måste ärligt säga att jag var förvirrad när folk, cirka 15-20 personer, i miljön kring bandet "Fireplace", åkte iväg mot Sverige och Livets Ord. För min egen del kunde jag inte fatta detta! Ett betydande evangelisk arbete på 80-talet fick ett hastigt slut. Jag tror det var mer än jag som undrade över detta, men tanken till "Fireplace" killarna var väl att de skulle fortsätta som för, efter ett år på bibelskolan till Ulf Ekman...
 
Under de följande åren var jag nyfiken på vad som kom ut av att Jeruslem och andra rockband la ner och gick Livets Ords bibelskola. Genom norrmännen i Uppsala, fick jag nyss om att Jerusalem förbereder ett nytt album. Dancing on the head of the surpent". Jag tänkte att nu är Jerusalem pågång igjen - så bra. Jag minns att de kom till Oslo i 1987, där jag bodde då, och spelade på Carl Johan, i Spikkersuppa. Aldrig har en kristet event samlat så många människor, mitt centrum av Oslo, där evangeliet predikades så klart. Jerusalem kom också sen till Oslo och spelade på Camp Meeting i Oslo Spektrum, Oslo Kristne Senter var arrangör. Jag minns att jag bjöd in flera av mina arbetskamrater till konserten. Jag var stolt över att " min" kyrka höll sådan Rockkonsert, i Oslo Spectrum, Norges Globen. En kollega var med till konserten och en annan drog sig ur i sista minuten. Konserten gjorde intryck på min kompis. Konserten visade sig tyvärr vara en av de sista vi norrmän fick höra från bandet "Jerusalem" under en lång tid ...
 

I 1988 började jag att gå på möten i församlingen till Åge Åleskjær och Arne Bakken, OKS. Fokus på Guds Ord och trosundervisning, blandat med tydlig evangelisk förkunnelse, speciellt från Arne Bakken, ja det skapade en längtan efter att höra mer. Så jag fick Kenneth Hagins böcker av mina bröder, det var kursböcker på Livets Ord bibelskola på den tiden. Jag gillade böckerna oerhört. Jag tror Hagin har fåttt väl mycket av skulden av osunda inslag innom trosrörelsen, när hans anhängare och lärjungar tog saker ur proportion. Inga namn nämnda, men endel har varit riktigt dikeskörning inom Trosrörelsen. Nåväl, jag gillade alltså hans böcker, men jag var inte särskilt entusiastiska över Livets Ord där i slutet av 80-talet. I synnerhet inte den kultur som fanns på den tiden. Det var till exempel klädeskoder där unga män gikk omkring i kostym varje dag, som för mig var helt främmande. Jag fick associationer til mormoner misjonærer i svarte dresser. Likaså fanns det strikta regler som sa att en manlig student på bibelskolan inte skulde ha håret längre än kragen. Mycket var rigid och strikt och jag tänkte att jag inte passade inn. Jag observerade en del av den omvandling som skett med dessa rockers, och jag gillade inte den sidan av utvecklingen. Jag märkte också några konstiga inslag på Livets ord med en massa konstiga manifestationer. Jag tänker särskilt på möten med Jane Wayley .. ja ni har säckert sett den välkända youtube klippen så du vet nog vad jag menar. Det var nog inte Livets Ords stoltaste ögonblick. Jag tror nästan att det mest ivrig anhängare av demonologi skulde ta avstånd från detta idag. Minns väl att Åleskjær tog det totala avståndet från detta, och jag tyckte att han var tuff som sa klart ifrån. Det var nämligen inte många i trosrörelsen som vågade säga mot Ekman.
 
Uffe Christiansson skrev i "Magazinet" på den tiden att han skulle börja skriva musik som var "direkt himmelsk" - en ny musik som ingen hade hört förut. Det lät överandligt tyckte jag. I 1991 kom resultatet i form av hans solo release, "Lifestile from above". Det fanns absolut många bra och starka andliga sånger, men att detta skulle vara något extraordinärt himmelsk, jämfört med Jerusalem tidigare utgåvor - det var det inte. Musikaliskt handlar det mycket om personlig smak, vad man gillar för musikstil. Men flera av dessa låtar på "Lifestile from above" förmedlade verkligen något speciellt, som många tidigare låtar av "Jerusalem", till exempel låtarna "Blomman" och "Introdution".
 
Åren gick och på den tiden spelade jag fotboll på den 3: nivå i Norge, men 1990 blev min sista sesong. Jag tyckte det tog för mycket tid att träna 4-5 kvällar i veckan plus match? Jag började känna mig lite omotiverad som fotbollsspelare. Kanske jag borde satsat på riktigt, men jag ville ha förändring. Eftersom de flesta av min närmaste familj bodde i Uppsala, var jag varje sommar och nyår på Livets Ords konferenser. Min största irritation mot Livets Ord kulturen hade lagt sig, och därför var det lättare att tillgodogöra sig den trosundervisning som kom ut därifrån. Som sagt, jag älskade att läsa Hagins böcker om vilka vi är i Kristus. Att vi kan identifiera sig med Kristus. Detta med "I Honom". Mot denna bakgrund tror jag att Ulf Ekman och Livets Ords undervisning gav mig mer och mer, dessutom hörde jag mängder med predikningar på bandpelaren hemma i Oslo. Men jag kunde endå inte gå god för hela "Livets Ord-paketet". Det var detta "antingen är du för mig" eller "emot mig" tänkesätt som gjorde mig riktigt tveksam (märk: jag syftar inte på ett liknande bibelsitat).

Läs hela artiklen om Hagin här

Men hur som helst, jag gillade Ulf Ekmans orädda stil. Det var raka puckar. Han stod upp för vad han trodde. Man fick nån slags skräck blandad fröjd av att höra honom predika, inte minst tyckte jag om hans humoristiska stil. Sen som ungdom gillar man oftast folk som talar i klartext. Så med en blandning av familj längtan och längtan efter mer fördjupad kunskap om Guds Ord, bestämde jag mig för att gå på Livets ords bibelskola. Jag läste mycket i Bibel, särskilt Paulus brev, under åren innan jag flyttade till Uppsala. Det är förmodligen den mest slitna delen av folks biblar, åtminstonde i min. Så i 1991 lät jag det positiva, som jag sa det, överväga vad jag uppfattade som konstigt och främmande, så då bestämde jag mig för att fylla i dessa märkliga ansöknings paper til Livets Ord bibelskola ..
 
Det hade också varit rotationer i ledningen på OKS, där jag gick på möter och fick se hundratals människor blivit kristna genom en modern kyrka där evangeliet predikades klart. Det fångade mig verkligen också att musiken i mötena var i stil med vad jag gillade. Så kom förändringar i blant pastorerna som verkade orättvis i förmån för Arne Bakken. Jag fick en känsla av att med Bakken ur bilden kom nog några år med något mer intellektuellt förhållningssätt till Bibeln.  Den enkla trohet till Kristus kände inte alltid att vara så central som när Bakken och Åleskjær gick sida vid sida. I dag är det absolut inte så i OKS.
 Det var alltså i decennium skiftet av 80-talet och 90-talet att jag började fundera över om jag skulle gå på Livets Ord bibelskola. Med Åleskjærs undervisning som "bagage" var en hel del av läroplanen känd när jag började, men jag måste säga att de två åren på bibelskola var bra för mig. Speciellt märkte jag att min latenta människofruktan (ett begrep som handlar om det att bry sig för mycket om vad andra tänker om dig), fick sig en riktig smäll genom att sitta under predikan av Ordet. Ett liv i seger över livets utmaningar och motgångar blev mer och mer något konkret. Jag hade tur som redan innan jag kom till Livet Ord, hade varit medveten om att det var viktigt att sortera bland det som serverades från predikstolen. Inte minst har jag min morfar att tacka för det. Han var den bästa förebild jag kunde ha i så hänseende. Jag hade förmånen att få bo två år med honom när jag var 18 och 19 år.


Det var många gånger jag verkligen blev provocerade, särskilt genom det som Ulf Ekman sa på lektionerna. Väldigt mycket hade han rätt i, och mycket var mitt i prick, rent Biblisk, enligt min mening. Men han tillbringade också mycket tid på lektionerna till att analysera andra kristna samfund. Ofta kändes det som det blev gjort på ett nedlåtande och raljerende sätt. Han förlöjligade speciellt pingstvännerna. Detta var något jag inte inte förstod med Ulf Ekman. Han kunde gå från att vara ett mycket smord förkunnare av evangeliet, till att plötsligt vara en som verkade fara med fördömmelse. Konstigt.


 
Ett exempel på detta var riktad mot Ulf Christiannson, under mitt andra år på Livets Ords bibelskola. Mitt under en lektion tog han en stark offentlig uppgörelse med Ulf Christianssons då, senaste CD "Spring aldrig bort från sanningen." Detta hände i början av 1993. Det som sades var att det hade släppts en ny CD från en känd kristen artist (dvs. Uffe Chridtiansson), och som Ekman var längt på väg att klassa som New Age. Det Ekman använde som exempel var en låt där Uffe sjunger om att alla har en personlig skyddsängel. Flera av oss elever var väl informerade om Uffes nya CD av förståeliga skäl. Under rasten var 4-5 av oss överens om att detta var en total miss från Ekman. Jag minns bland annat att jag pratade med Seth T., Gaute, Göran B. Och Göran N. Alla var vi helt överens om att Ulf Ekman var totalt ute och cyklade. Innför 265 bibelskolelever i sal 5 kom detta påhopp. I den nyutgivna biografien till Ulf Christiannson, skriver Uffe om denna händelse på sidan 155, och jag kan intyga att det är 100 % sant. Det var som om Ekman diskvalificerade Ulf Christianssons tjänst innför oss, även om han inte nämnde Ulf Christianssons namn. Det var inte alls roligt att bevittna om jag ska vara riktigt ärlig.
 
Allt Christiansson skriver om Ulf Ekman frontalangrepp mot alla former av rockmusik, inklusive kristna, är helt sant. Jag har fortfarande böckerna "Mina harpors buller" och "Hur den kristna rockmusiken spelade ut sin roll" hemma i bokhyllan. Det fanns många bra poäng i böckerna, men slutsatserna var totalt åt skogen. Detta skrevs, nästan som på uppdrag av Ulf Ekman, som också skrev förordet. Hela Livets Ords systemet anpassades därefter till Ekmans personliga syn på rockmusik, och det tog många år innan jag hörde distgitarr från Livets Ord scen under 90-talet. Flera musiker sa att de kände sig bunden och låst i rädsla för att spela något som uppfattades som rock. Ungdomar fick höra att rockband som Petra, Stryper, Larry Norman hörde hemma på skivbålet för bränning. Dessa sågs som Lucifers allierade. Ja du läste rätt. Skivor och CD-skivor för kristna artister så t.ex. Jerusalrm och Petra - som hade vunnit massor av människor till Gud, kastades på bål. Skivbålet anordnades av Livets Ord.


 
Efter allt detta som "Jerusalem" grabbarna upplevde på Livets Ord, precis innan de lämnade i 1994, är det gott att läsa att Ulf Christiansson inte är bitter över det här i dag. Det är fantastiskt nåd det. I boken "Det var värt alltihop", förklarar Uffe att han trots allt har ljusa minnen från Livets Ord. Han säger också att han kanske inte hade gjort samma sak om igen, särskilt med tanke på att hans tonårsgrabb, den gången, tog skada av Uppsala tiden. Men Christiansson är inte bitter. Bitterhet är förödande för den som drabbas. Om du är en av dem som tror att Ulf Ekman är skyldig dig en ursäkt, så kan jag förstå dig. Men ändå, be Gud om nåd för att kasta besvikelser på korset. Eller tillägna dig Ekmans offentliga - men abstrakta ursäkt som kom tidigare i år. Mer specifikt kommer han kanske aldrig att be om ursäkt, även om du aldrig så mycket tycker att han borde göra det. Din framtida lycka kan inte hänga på en ursäkt från Ekman. Men kom ihåg, det är inte du som skall producera ett starkt engagemang så att detta hamnar i glömskans hav. Nei, allt är färdig av Jesus. Han är den som förlät dig dina personliga synder först. Det finns en enorm gåva av förlåtelse och nåd, det är inte en prestation. Mot denna bakgrund blir det lättare att förlåta Ekman för alla hans dumheter. Vi kan förlåta eftersom Jesus förlät oss först. Vi kan säga; du är förlåten Ulf Ekman.

Själv flyttade jag och min svenska fru från Uppsala i 1999. Det var en lärorik tid där, och med många goda minnen. Jag ångrar absolut att jag gick Bibelskolan och blev involverad i arbetet för evangeliet där. I det avseendet vill jag tacka Ulf Ekman och Livets Ord. Dessutom finns det massor av fina människor där. Ibland tror jag att de "bästa" kristna är på Livets Ord, men tyvärr också förmodligen några av de "värsta" fariseer. Därför kan det vara bra att sådana Ulf Christiansson berättar sin historia. Det är inte guld allt som glimmar ....
Jag tror att jag avslutar min historia med detta. Önskade bara att ge min samtida historia om några av de händelser som Ulf Christiansson skriver om i sin bok, och hur den uppfattas av en observatör som mig. Hoppas någon har lärt sig något av att den här historien berättades . Stay blessed!

T. Steen - 1 juni 2014